Det enkla livet med Jesus… eller?

Jesus har vunnit seger för oss på korset. Det finns inget vi kan tillägga och inget vi kan ta bort. Den seger han vann har gett oss tillträde till Fadern och evig frälsning. Så är livet med Gud.
Det är evangeliet om Jesus Kristus, men det har en del misstagit för slöhet och slapphet, som att nu är hela livet klart och nu behöver vi aldrig mera göra något. Det är sant inför Gud att det han gjort för oss i Kristus står fast, och det han lovat oss är vårt, alltid. Men, ingen ska tro att nu blir livet serverat på ett silverfat med guldskedar och kristallglas. Det är nämligen nu kampen börjar. Vill vi leva det liv Jesus har köpt oss fria till, måste vi strida. Det är inte en strid efter köttet, det är en strid i Anden och en strid efter Anden. Vi är nu kallade att inta område efter område i våra liv, allt enligt Guds löften och tankar. Vi ska inte längre drivas hit och dit av alla möjliga slags känslor och tankar som kommer mot oss. Nej, vi ska stå fasta efter att ha intagit område efter område. Vi står fasta emot djävulens listiga lögner och släpper inte in fienden på vårt område igen. Genom Guds nåd är vi vad vi är. Det betyder inte att vi inte behöver jobba på vår frälsning. Tvärtom, det är nu arbetet börjar.
Allt Gud har gjort genom tiderna för Israel och profeterna krävde arbete. När Israel skulle ut ur Egypten befallde Gud att Mose skulle gå till farao och säga: Släpp mitt folk. Gud visste att farao inte skulle släppa Israel så lätt, så Mose fick gå många gånger och säga samma sak. Gud lät Egypten möta sin makt, men Mose var den som fick jobba och springa fram och tillbaka mellan farao och israels folk. Farao var en elak man, så det var nog inte så trevligt att träffa honom, och stackars Mose som efter att ha mött honom sen kom ut och fick klagomål från griniga och sura israeler. Ingen förstod Mose och det uppdrag han fått av Gud. Men till slut släppte farao folket och de kunde gå ut ur Egypten. Lägg märke till att de fick GÅ. Gud sände inga vagnar eller änglar som bar dem. De fick bära sina egna saker och gick väldigt långt, innan de stötte på ett omöjligt hinder. Det är väl inte så konstigt att dom vart sura på Mose och sa: har du fört oss ut ur Egypten för att låta oss dö i öknen? Fanns det inga gravar i Egypten?
Mose var nog under en stor press från både folket och egyptierna, som närmade sig bakifrån. Men Gud hade inte bråttom. Han öppnade röda havet och folket kom fram till andra sidan, men inte utan fysiskt arbete, vånda eller slit.
Sen fick dom vandra (VANDRA) genom öknen på grund av sin olydnad, i 40 år. Mose måste ha tröttnat på att hela tiden ledas runt i cirkel i öknen, för han visste ju hur nära Kanaans land egentligen var. Bara 14 dagars vandring från röda havet.
Folket dog undan för undan, och kvar stod Mose, Josua och Kaleb. Barnen var nu vuxna och de hade fått nog av sand, värme och manna. De längtade in i det förlovade landet som flödade över av mjölk och honung, och satsade allt för att slippa trampa mer i sand.
Moses gick upp på berget och folket vandrade fram mot gränsen på landet. Moses kunde ha stått där uppe och kollat på bara, men Gud sa till honom att lyfta sina armar så att Israel skulle vinna seger. Om han släppte ner armarna hamnade Israel i underläge. Kan du tänka dig hur länge han fick stå där med lyfta armar? En gammal man på 120 år, trött på gnäll, trött på sand, och nu trött i armarna också? Han fick hjälp att hålla uppe dem tills Israel vunnit seger. Jag har för mig att det tog nästan ett dygn av strider, och där stod Mose med sina uppräckta armar tills segern var vunnen.
Ja, om vi nu går till striderna som folket var i, så var det ingen fäktningsmatch med regler och domare, eller med små lätta svärd och knäskydd. Nej, det var allvar; stora svärd, mycket motstånd, mängder av döda och mycket blod. Men sånt glömmer vi så lätt eftersom vi har en drömbild av hur det var. ”De gick in och vann seger.” Så! Klart! Färdigt!
Det är så vi tänker vårt liv med Kristus ska vara. Han säger en sak, och är det väl inte så svårt. Han är ju den som ska utföra det. Ja, men det genom oss. Så om han räcker upp handen, då lyfts din hand upp. Om han strider, så gör han det genom dig. Om fienden kommer mot honom, är det du som märker av det.
Tro inte att det kristna livet är en enkelt match med lätta, små svärd, med knäskydd och en domare som blåser av matchen om nåt orättvist sker. Oh nej. Det är nu vi börjar arbeta, och det är tufft, men Jesus är den som strider genom oss, för oss och i oss. Vi är inte utan hjälp. Vi är inte utan seger. Däremot är det vi som får svettas. Det är vi som nu ska kämpa trons goda kamp och vi kämpar inte mot kött och blod utan mot furstar och väldigheter, makter och myndigheter i himlarymderna. Mot en osynlig fiende.
Så, vad händer med oss och hur märker vi av striden? Vi märker av det genom våra sinnen och våra känslor. Striden står i vårt sinne. Satans avdelningar kämpar mot våra känslor och tankar och försöker förblinda oss, försöker trötta ut oss, så vi ska ge upp. Vi är i en typ av propagandakrig, fast mycket allvarligare. Det kommer tankar på annat än striden vi står i, det kommer tankar och känslor av uppgivenhet, meningslöshet, trötthet, tomhet, ensamhet, likgiltighet och annat ont. Köttet har ingen lust att strida, utan det finns väl roligare saker att göra?
Så vad gör vi när allt detta kommer emot våra sinnen? Ger vi upp? Lägger vi oss? Gömmer vi oss? Sticker vi undan?
Det är där det visar sig hur starka vi är, hur mycket vi har förstått av den andliga striden och det är där vi upptäcker styrkan i Guds Ord, som är Andens svärd. Det är inte alltid enkelt, det är inte alltid lätt att inta landet, men om vi håller fast vid Guds löften och Ordet, då får vi seger.
Men om vi inte låter Guds Ord förnya våra sinnen, kommer vi falla längs med vägen precis som Israels folk, eftersom striden står i vårt sinne och i våra känslor.
Det är en själens kamp vi strider. Djävulen är en slug motståndare och han vet hur han ska trötta ut oss. Han vet att han inte har en möjlighet att vinna på den andliga planet, så därför strider han mot vår själ. Själen är våra känslor och tankar, vårt sinne. Om vi bär på gamla känslor och tankar om oss själva, är vi som en öppen stad som fienden kan kliva in i utan strid. Men om vi tillåter Gud bygga upp murarna i vårt sinne, så att vi lär oss stå fasta i striden, kommer inte fienden kunna övervinna eller överlista oss.
Tänk på det som är rätt, gott och välbehagligt inför Fadern. Låt Ordet förnya dig till ande och sinne, och låt Anden göra Ordet levande, för tanken är att vi skall bli allt starkare i Herren och hans väldiga kraft.
Frid!!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s