I tider av svaghet

En fras som ringer i mitt huvud är frasen ”I tider av svaghet” och jag tänker på mig själv och främst mina syskon som jag märker lider i sin tro, oftast på grund av bristande förståelse för det kristna livet som i sin tur beror på en bristande undervisning i Guds ord.

Man möter frestelser, missmod eller besvikelser, och man undrar vad som händer. Har jag gått fel? Har jag gjort en synd? Kanske jag har syndat mot den Helige Ande och nu är det kört? Varför är jag så här, varför tänker jag så här, varför känner jag så här, varför går jag genom det här, varför reagerar jag så här och viktigast av allt, är jag ens frälst? Och man tror att man den ende som upplever det kristna livet på det här viset.

Det är så svårt att behålla fokus på Jesus när det kommer så många tankar och känslor och problem mot oss i vår vardag. En del faller bort från tron och ger upp, andra kanske ”barskar” upp sig och blir odrägliga mot andra, medan andra igen söker hjälp från andra troende utan att komma till ro i sin tro. Det är gott att få höra att vi ÄR rättfärdiga i Kristus, att vi ÄR förlåtna för våra synder osv., men så tänker man Hur blir det då med de synder jag gjort efter jag kom till Jesus? Och är man ensam i sin vandring, utan familj, församling eller troende att umgås med, är man extra utsatt och exponerat för djävulens lömska attacker.

Men det är faktiskt så vi växer och lär känna Herren på ett djupare sätt, när vi går igenom svårigheter eller får motstånd och allt vi tidigare har lärt oss behövs nu för att komma igenom svårigheterna, för det finns en utväg, för Gud har alltid en utväg åt oss för att vi ska härda ut i prövningen. Det är väl en härlig tröst?

Man kan jämföra det kristna livet med att gå på gym. Om vi vill bli starka i armarna måste vi ha vikter att lyfta. Om du tar en viktstång utan vikter och försöker bli stark ser du snart att du gjort all träning i onödan. Om du däremot lägger på 10 kg vikter tränar du upp armarna och nästa gång kanske du klarar 20 kg. Och så växer din styrka. Och lite av det här är vad motstånd är till för. Har du inget motstånd förblir du svag och orkar inte med så mycket. Om du går till affären och handlar två tunga påsar mat så lämnar du inte över påsen åt en femåring att bära hem den. Du vet att han inte orkar mer än en lätt börda. Men när barnet blir tonåring klarar han mer och kan bära dina påsar. Liknande är det med oss. Vi föds på nytt och är barn i Kristus, vi kan inte bära tunga bördor förrän vi växt till oss och blitt starkare. Och det är målet med oss: Att vi ska växa till i Kristus så att vi kan bära varandras bördor.

Den kristna tron är en kamp och en strid, där vi lär oss finna frid och vila mitt i striden och förstår att striden tillhör Herren. Och vår del är att lita på Honom.

Jesus säger faktiskt i Lukas 13:24 ”Kämpa för att komma in genom den trånga porten. Ty många, säger jag er, skall försöka komma in men inte kunna det.” och Paulus undervisar oss i 1 Tim. 6:12 att vi ska kämpa trons goda kamp, och Jesus säger vid flera tillfällen att den som håller ut ända till slutet ska bli frälst (Matt. 10:22, 24:13). När Paulus undervisar Timoteus om att kämpa trons goda kamp tar han upp på vilket sätt vi kommer utsättas för motstånd: Men du gudsman, håll dig borta från sådant! Sträva efter rättfärdighet, gudsfruktan, tro, kärlek, uthållighet och ödmjukhet. (1Tim 6:11). du kanske du inte märkte det, men om vi vänder på orden Paulus använder, kan vi se var någonstans striden kommer stå: orättfärdighet, brist på gudsfruktan, otro, hat, uppgivenhet och högmod. Det är alltså sådant vi ska bekämpa, och det är ofta det här som kommer mot oss som troende.

Orättfärdighet är onda gärningar och Johannes skriver så här: Om ni vet att han är rättfärdig, då inser ni också att var och en som gör det som är rätt är född av honom. (1 John 2:29) ”Var och en som gör det som är rätt” och striden består av att vi pressas göra det som är fel, alltså orättfärdighet. Men Johannes visar att även han gick igenom det här, när han i början på sitt första brev skriver Om vi… INTE Om ni…. Om vi bekänner våra synder.. (1 Joh. 1:9) och det är just därför att vi så ofta faller för frestelsen att göra fel, ett tvivla, att otro kommer in, som vi är i behov av en Frälsare. Att vi faller i fördömelse och andra svagheter var orsaken till att Jesus dog på korset. Det var inte för de rättfärdiga och friska Han kom. Han kom för att frälsa syndare, och det de sjuka som behöver läkare. (Matt. 9:13, Mark. 2:17, Luk. 5:32).

Brist på gudsfruktan visar sig i ett livsvandring utan tanke på Gud, att vi tillhör Honom, att vi är Hans ambassadörer, att vi är ljus och salt. Vi vandrar vår egen väg. Vi söker vårt eget. Vi har buken till vår gud.

Otro visar sig i att vi inte gör som Han sagt och handlar efter vårt eget sinne. Att vi inte rådfrågar Gud i olika vägval eller att vi inte söker Honom för hjälp och stöd.

Hat är motsatsen till kärlek och om hat får finnas i oss jämställs vi med en mördare. Enligt Guds ord är kärleken det högsta målet, att vi älskar Gud och varandra. Men om vi hatar en broder eller syster på grund av en tidigare händelse eller av nån annan orsak, då har vi lämnat kärleken. Omvänder vi oss då inte från detta hat när Guds Ande manar oss, så förhärdar vi våra hjärtan och kommer torka ut som en avbruten gren och slutet för den grenen vet vi.

Uppgivenhet visar att vårt sinne inte är förnyad i kunskapen om Kristus. Att vi gett upp att söka Herrens ansikte, att be om nåd, eller att be om förlåtelse, för vi tänker att det är ingen ide. Gud har inte svarat mig tidigare och jag har nu sett att tron inte fungerar.

Högmod är det motsatta av ödmjukhet, en Andens frukt och innebär att vi sätter oss över Gud. Vi har inte gudsfruktan för ögonen och tror att vi själva klarar det så mycket bättre. Det är nya tider nu och den där boken är 2000 år gammal och gäller inte längre.

Om vi vet att skydda våra sinnen och vårt hjärta från allt detta kommer Guds frid som övergår allt förstånd att bevara våra hjärtan i frid. Hur svårt är det inte att böja knä om vi känner oss fördömda eller förkastade av Gud? Vi glömmer så lätt att Gud är kärlek, och att Han har bevisat sin mäktiga kärlek till oss när Han gav sin Enfödde Son att dö för oss medan vi ännu var syndare, medan vi ännu hatade Gud. Hur svårt är det inte att böja knän inför Honom och utgjuta vårt hjärta för Honom om besvikelse finns kvar i våra hjärtan?

På nåt sätt har vi nu fått för oss att en kristen är nu perfekt och fullkomlig i allt hon gör. Och är vi inte fullkomliga och perfekta i allt vi gör så är vi nog inte kristna alls. Kanske kommer den snedvridna undervisningen från Jesu ord i Matt. 5:48 där Han säger: Var alltså fullkomliga såsom er Fader i himlen är fullkomlig. Och jag misstänker att det beror på att man inte förstått att ordet fullkomlig mer handlar om att vara mogen, att nå fram till mognad och bli fullvuxen i Kristus, och inte så mycket om att allt vi gör ska bli lyckat och ingenting blir då fel. När Paulus använder det ordet fullkomlig pekar han på de som nått fram till mognad i Kristus och han säger Vishet förkunnar vi emellertid bland de fullkomliga… (1 Kor. 2:6), och att de omogna inte förstår eftersom de behöver mjölkmat.

Lidande tillhör den bibliska kristna tron men på senare år har lidande blivit något man skyr som pesten. Vi kämpar emot lidande eftersom vi tror att allt kommer från djävulen, men då har vi glömt att Gud har allt under kontroll och Han tillåter lidande och motstånd för att vi ska växa och bli allt starkare i Kristus. Vi når genom lidande och motstånd en mognad och en styrka som Herren vänder till välsignelser. Vi kämpar inte mot kött och blod utan mot furstar och väldigheter och världshärskare här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarna.

När Jesus berättar liknelsen om sädeskornet som såddes använder han liknelsen om det som såddes bland törnen och tistlar, och förklarar liknelsen för sina lärjungar så här:

Luk. 8:15 Det som föll bland tistlar är de som har hört Ordet men som mer och mer kvävs av bekymmer, rikedom och njutningslystnad och aldrig bär mogen frukt.

Av denna förklaring förstår vi att bekymmer, rikedom och njutningslystnad kommer användas som vapen mot oss som tagit emot Guds ord. Och Jesus avslöjar alltså de knep som furstar och väldigheter och världshärskare och ondskans andemakter i himlarna använder emot våra sinnen.

I Matteus förklarar Jesus liknelsen så här:

Matt. 13:22 Det som såddes bland tistlar är den som hör Ordet, men världsliga bekymmer och bedräglig rikedom kväver Ordet, så att det blir utan frukt.

I Markus förklarar Jesus liknelsen så här:

Mark. 4:19 … men världsliga bekymmer, bedräglig rikedom och begär efter allt annat kommer in och kväver Ordet, så att det blir utan frukt.

Här lyfter Han fram begär efter allt annat vilket ännu mer förklarar vilka vapen som riktas mot oss. Begär efter allt annat än Guds ord och att söka Guds rike och hans rättfärdighet först. Det kommer in sånt som försöker få oss på avvägar. Det kan vara känslor och tankar och annat som kan verka ”vettigt” att göra.

Så vi kommer alltså möta världsliga bekymmer, bedräglig rikedom och njutningslystnad som försöker få oss på avvägar och bort från trons vila. Allt detta är avledningsmanövrar från den onde som allt för ofta fungerar.

Tittar vi på vad dessa tre kategorier består av kan vi kanske bemöta det på ett bättre sätt.

Världsliga Bekymmer

Vad är det för världsliga bekymmer Han pratar om?

I Matt. 6:25 är det bekymmer för våra liv, vad vi ska äta och dricka och vad vi ska klä oss med. Han kallar det bekymmer för morgondagen.

I Mark. 13:11 talar Han om bekymmer för vad vi ska säga i pressade situationer, och i Luk. 12:11, när vi ställs till svars inför myndigheter och hur vi då ska försvara oss.

I Luk. 10:41 tar Han upp Martas bekymmer om att betjäna och hålla ordning på sammankomsten.

Paulus talar om att äktenskapet kan vara ett bekymmer i 1 Kor. 7:32, om hur mannen eller hustrun är angelägen om att vara den andre till lags.

Allt detta klassas som Världsliga Bekymmer.

Bedräglig rikedom

I Matt. 6:24 talar Jesus om Gud eller mammon och säger Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han då att hata den ene och älska den andre, eller kommer han att hålla sig till den ene och se ner på den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon. Och i Luk. 19:6 Jag säger er: Skaffa er vänner med hjälp av den orättfärdige mammon, för att de skall ta emot er i de eviga boningarna, när världslig rikedom har tagit slut. Och Han visar också oss att pengar inte är allt, och att rikedom inte är något att begära eller bekymra sig för, och fortsätter med Den som är trogen i smått är också trogen i stort, och den som är ohederlig i smått är också ohederlig i stort. I detta finner vi samma trofasta löfte om att Han tar hand om oss i alla situationer, Han säger Om ni inte har varit trogna i fråga om den ohederliga mammon, vem vill då anförtro er den sanna rikedomen? Alltså kan vi förstå att om vi är trogna i det lilla kommer Han att ge oss något som är mycket mer värt än all rikedom i hela världen.

När jag läser detta ser jag en prövning av vår karaktär och här talas det egentligen inte bara om rikedom, utan också om fattigdom. Många som är fattiga vill bli rika och söker därför ”Gud” i andra sammanhang just därför. Men är vi inte trogna även om vi är fattiga, kommer vi aldrig att få den sanna rikedomen, vilket faktiskt inte är pengar utan rättfärdighet, frid och glädje i den Helige Ande (Rom. 14:17). När vi söker Guds rike och Hans rättfärdighet först, kommer allt detta andra att tillfalla oss (Matt. 6:33). Men detta är inget som ges utan att karaktären först prövats. Vi kan inte söka Guds rike och Hans rättfärdighet först, med baktanken att bli rika. Gud genomskådar våra hjärtats avsikter, och då kommer vi bli besvikna.

Vad har vi för Motiv med det vi gör?

Njutningslystnad och Begär efter allt annat

Gud har gett oss allt gott att njuta av och Han gläds över den glädje vi kan känna och uttrycker när vi i tacksamhet tar emot. Men allt det här kan vändas till en njutningslystnad, där själva njutningen av allt det goda Han gett oss blir centrum i våra liv. Israel fick njuta av ett land som flöt av mjölk och honung men glömde bort sin Gud och tackade Honom inte som Gud. De tog allting för givet. Och det är en fara vi som västerländska kristna ständigt måste vara vår vakt mot. Tacka Gud under alla livets omständigheter, och bär en tacksamhet i ditt hjärta även när du möter på svårigheter. Gud har en tanke med allt Han tillåter komma mot oss, och du har säkert märkt att vad som finns i ditt hjärta kommer fram i svårigheter. Jobs bok berättar om en man som fick gå igenom omänskliga prövningar och Gud säger själv om honom att han öppnade inte sin mun för att häda Gud.

Job 1:22 Vid allt detta syndade inte Job, han kom inte med någon anklagelse mot Gud.

Job 2:9-10 Då sade hans hustru till honom: ”Står du ännu fast i din fromhet? Förbanna Gud och dö.” Men han svarade henne: ”Du talar som en dåraktig kvinna skulle tala. Om vi tar emot det goda av Gud, skall vi då inte också ta emot det onda?” Under allt detta syndade inte Job med sina läppar.

Job är en förebild för oss i hur vi bemöter lidande. Och när lidande kommer mot oss brukar det komma fram vad som finns i hjärtat. Vi kan läsa om hur Job talade ”negativt” om sig själv, men även hur han rättfärdigade sig själv, och boken visar oss vad som fanns i Jobs hjärta. Men i allt detta syndade inte Job med sina läppar.

När du möter lidande var då tyst även hur lust du än har att säga nåt dåligt. Åkalla Herren istället, för det är vad som förväntas av oss när vi är i nöd.

Ps 18:7 I min nöd åkallade jag Herren, till min Gud ropade jag. Från sitt tempel hörde han min röst, mitt rop till honom nådde hans öron.

Och är är Herrens svar:

Ps 81:8 I nöden ropade du, och jag räddade dig, jag svarade dig,

Åkallan sker i nöden! Åkallan är rop och sker oftast under ångest och nöd.

Ps 116:3-6 Dödens band omslöt mig, dödsrikets ångest grep mig, jag kom i nöd och bedrövelse. Men jag åkallade Herrens namn: ”O, Herre, rädda min själ!” Herren är nådig och rättfärdig, vår Gud är barmhärtig. Herren bevarar enkla människor, jag var i elände och han frälste mig.

Att lita på Gud

Att lita på Gud i alla livets omständigheter är sann tro. Tillförsikt, övertygelse, förtröstan, är alla ord som beskriver vår tro. Och tro handlar inte bara om trons nådegåva som den Helige Ande kan ge oss utan handlar mer om trofasthet. Vår trofasthet prövas och vad som finns i hjärtat kommer fram under prövningen. Men tänk på att om det kommer fram mörker ur ditt hjärta och om din mun talar onda ord, så är det för att du själv ska se vad du består av, att du själv ska inse hur stort ditt behov av försoningen verkligen är. Och det är här Gud har gett oss en utväg: Om vi bekänner våra synder, så är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet. Att bekänna sin synd är samma som att erkänna sin synd, och innebär att man förstår att man gjort fel, men det får inte sluta där. Gud har ju gett oss sin lösning.

Vi hamnar alltså under press och motstånd för att vi ska bli ödmjuka och för att vi ska inse vårt behov av Jesus, för utan Honom kan vi ingenting göra. Vi hamnar i svårigheter, vi gör fel och misstag, men det är för att vi ska få erfarenhet i det kristna livet, och inse hur mycket Han älskar oss. Vi lider för att vår karaktär behöver slipas och formas till Kristi likhet. Vi behöver därför aldrig tvivla på om Gud älskar oss och bryr sig om oss, för Han har gett oss vägen till sig själv – genom tron på Jesu offer på korset. Och korset var där Gud spikade fast alla anklagelser och alla våra synder för att vi skulle få frid med Gud, och lidande för oss till korset för att vi ska kunna lägga ner våra synder, våra orättfärdiga gärningar, våra misstag, brister och tillkortakommanden, och därför är det vi tar på oss vårt kors varje dag för vi behöver korset, och vi följer Jesus varthelst Han går.

Tänk nu på att Uppenbarelseboken beskriver OSS som lever i den sista tiden när den säger: De övervann honom genom Lammets blod och genom sitt vittnesbörds ord. De älskade inte sitt liv så högtatt de drog sig undan döden.