Jesus är så mycket större än alla andra!

Hämtat från Svensk Studiebibel – Svenska Folkbibeln, introduktion till Hebreerbrevet.

Guds Son är så mycket större än alla Hebr. 1:1-14, Hebr. 2:5-3:6, Hebr. 5, Hebr. 7

  1. Större än profeterna Hebr. 1:1-3
  2. Större än änglarna Hebr. 1:4-14, Hebr. 2:5-18
  3. Större än Mose Hebr. 3:1-6
  4. Större än Aron Hebr. Kap 5 och 7

Det nya förbundet är bättre än det gamla Hebr. 8:1-10:18

  1. En bättre prästtjänst Hebr. 8:1-5
  2. Ett bättre förbund Hebr. 8:6-13
  3. En bättre helgedom Hebr. 9:1-11
  4. Ett bättre offer Hebr. 9:12-10:18

Det nya livet är bättre än det gamla Hebr. 11:1-40, Hebr. 12:18-24

  1. Ett liv i tro, Hebr. 11
  2. Sion för Sinai, Hebr. 12:18-24

Låt oss därför… Förmaningar i Hebreerbrevet Hebr. 2:1-4, Hebr. 3:7-4:16, Hebr. 6:1-20, Hebr. 10:19-39, Hebr. 12:1-17, 25-29, Hebr. 13

  1. Inte drivas bort från det vi har hört, Hebr. 2:1-4
  2. Inte förhärda våra hjärtan, Hebr. 3:7-11
  3. Inte bli efter, Hebr. 4:1-13
  4. Gå fram till nådens tron, Hebr. 4:14-16
  5. Föras till fullkomlighet, Hebr. 6
  6. Hålla fast vid bekännelsen, Hebr. 10:19-39
  7. Lägga bort allt som tynger, Hebr. 12:1-4
  8. Inte förakta Herrens tuktan, Hebr. 12:5-14
  9. Inte gå miste om Guds nåd, Hebr. 12:15-17
  10. Inte avvisa honom som talar, Hebr. 12:25-29
  11. Leva i kärlek och renhet, Hebr. 13:1-8
  12. Hålla fast vid den rätta andliga gudstjänsten, Hebr. 13:9-17

Avslutande ord, Hebr. 13:18-25

  1. Bed för oss, Hebr. 13:18-19
  2. Välsignelseönskan, Hebr. 13:20-21
  3. Hälsningar, Hebr. 13:22-25

Hebreerbrevet

Hebreerbrevet är det fjortonde i raden i NT:s kanon. Det är placerat omedelbart efter Paulus brev, eftersom också detta brev genom större delen av Kyrkans historia har ansetts vara skrivet av Paulus. Det dröjde likväl länge innan man kom till någorlunda enighet både vad gäller Hebreerbrevets författare och dess kanonicitet, då detta brev – i motsats till nästan alla andra nytestamentliga brev – inte anger någon författare.

Författaren

Det var i östkyrkan som Hebreerbrevet först erkändes som paulinskt och kanoniskt. Clemens av Alexandria (ca år 150-213) antog att brevet skrivits av Paulus på hebreiska och översatts till Grekiska av Lukas.

Kyrkofadern Tertullianus (död efter å 220), säger att han räknar Barnabas som författare till Hebreerbrevet, och flera uttolkare har på senare tid anslutit sig till det antagandet. Andra bibelforskare har anslutit sig till Luthers åsikt, att Apollos var författaren. Till syvende och sist kommer man inte längre än till att ge kyrkofadern Origenes rätt, när han som konklusion i den här frågan sade: ”Det vet ingen utom Gud allena.”

Adressat

De flesta uttolkare utgår från att brevet hade en judekristen läsekrets. Brevet i sig tyder också definitivt på det – liksom överskriften som brevet fick under det andra århundradet: ”Till hebréerna”. Förslagen på vilken församling detta ar har pekat ut Israel och Jerusalem, det syriska Antiokia, Cypern, Alexandria och Rom.

Läsarna hade kommit till tro redan under evangeliets första tid, eftersom de hade fått det bekräftat av dem som själva hade hört Jesus förkunna frälsningen (2:3). de hade fått en solid grund lagd för sitt andliga liv (6:1-2). de hade hållit ut i stora lidanden, dels genom att de blev till åtlöje genom otroende människors hån och prövningar, och dels genom att de led med dem som hade det på det sättet.

Men mitt i allt detta höll de nu på att tröttna. Otålighet och modlöshet smög sig in ibland dem (10:36, 12:3). storheten i frälsningen hade fördunklats, och de höll på att driva bort från det de hade sett och upplevt (2:1-4). ja, de höll på att glida in i otro och förhärdelse och stod i direkt fara för att avfalla från den levande Guden (3:12-14), i det att de var i färd med att svika bekännelsen av Jesus (4:14) och överge den kristna församlingen (10:25).

Det verkar som om läsarna var i färd med att gå tillbaka från kristendomen till judendomen, från Kristus till Mose, från evangelium till lag, från det nya förbundet till det gamla. I sitt trångmål, sin modlöshet och andliga slöhet, såg de tillbaka på det de hade lämnat – de såg templet med dess offertjänst i förnyad glans.

Innehåll

Det är i den situationen som Hebreerbrevets författare känner sig kallad att sända läsarna ett förmaningens brev. Han ber dem enträget i de mest skiftande ordalag att hålla fast vid bekännelsen, och han låter dem förstå vilka farliga konsekvenser det kommer att få om de syndar med vett och vilja sedan de fått kunskap om sanningen (10:26-31).

Brevet börjar med att han påpekar att Jesus som Guds Son är större än alla förmedlare i det gamla förbundet. Visserligen lät sig Jesus födas in i människosläktet som en ringa människa och blev i allt lik sina bröder dock utan synd men det skedde för att han skulle bli en trogen och barmhärtig överstepräst som skulle åstadkomma försoning för folkets synder.

Därefter påvisar han att et nya förbundet i alla delar är bättre än det gamla. Det gamla förbundets helgedom var ofullkomlig, och dess prästtjänst otillräcklig. Jesus däremot, som det nya förbundets överstepräst, frambar sig själv som ett syndfritt offer till Gud. Hans blod renade samvetena från döda gärningar till att tjäna den levande Guden.

På den grunden kommer sedan de många förmaningarna läsarna måste bevara sin första fulla visshet ända till slutet och får inte förhärda sina hjärtan som Israel i öknen. De för inte dra sig undan och gå förlorade, inte synda med vett och vilja, för ”Det är fruktansvärt att falla i den levande Gudens händer.”

Tid

Om brevet sändes till de judekristna i Jerusalem, eventuellt Israel, skedde det antagligen före Jerusalems förstöring år 70, då brevet tycks förutsätta att tempeltjänsten fortfarande är i gång. Om det däremot sändes till läsare utanför Israel, antar flera uttolkare att brevet skrevs under loppet av åren 80-90.

Även om detta brev innehar en särställning i NT:s brevlitteratur och innehåller material som vid första påseendet verkar svårtillgängligt, är det ändå av största värde. Det har också betydelse ställts i klass med Romarbrevet och Galaterbrevet. Det har vidare kallats ”det femte evangeliet”; medan de fyra första berättar om Jesu gärning för oss på jorden, handlar detta om Jesu gärning för oss i himlen. Inga Skrifter talar så utförligt som Hebreerbrevet om Jesu översteprästerliga ämbete – här och i himlen.

Hebr. 1:1-14 1Sedan Gud i forna tider många gånger och på många sätt hade talat till fäderna genom profeterna, 2 har han nu i den sista tiden talat till oss genom sin Son. Honom har han insatt till att ärva allting, och genom honom har han också skapat världen. 3Sonen utstrålar Guds härlighet och uppenbarar hans väsen och uppehåller allt genom sitt mäktiga ord. Och sedan han utfört en rening från synderna, sitter han nu på Majestätets högra sida i höjden. 4 Sonen är så mycket större än änglarna som det namn han har ärvt är förmer än deras. 5 Till vilken av änglarna har Gud någonsin sagt: Du är min Son, jag har i dag fött dig? Eller: Jag skall vara hans Fader, och han skall vara min Son? 6Och när han låter den Förstfödde träda in i världen, säger han också: Alla Guds änglar skall tillbe honom. 7Om änglarna säger han: Han gör sina änglar till vindar och sina tjänare till eldslågor. 8Men om Sonen säger han: Gud, din tron står i evigheters evighet,och rättens spira är ditt rikes spira. 9Du älskar rättfärdighet och hatar orättfärdighet. Därför, Gud, har din Gud smort dig med glädjens olja mer än dina medbröder. 10Och: Du, Herre, har i begynnelsen lagt jordens grund, och himlarna är dina händers verk. 11De skall gå under, men du förblir. De skall alla nötas ut som en klädnad. 12 Som en mantel skall du rulla ihop dem,och som en klädnad skall de bytas ut.Men du är densamme, och dina år har inget slut. 13Till vilken av änglarna har han någonsin sagt: Sätt dig på min högra sida, tills jag har lagt dina fiender som en fotpall under dina fötter. 14 Är inte änglarna andar i helig tjänst, utsända för att tjäna dem som skall ärva frälsningen?

Hebr. 2:5-3:6 2:5Det är inte under änglar han har lagt den kommande världen som vi talar om. 6På ett ställe har någon vittnat: Vad är en människa, eftersom du tänker på henne, eller en Människoson, eftersom du tar dig an honom? 7 En liten tid gjorde du honom ringare än änglarna,och du krönte honom med härlighet och ära. 8 Allt har du lagt under hans fötter. När han lade allt under honom, utelämnades inget, allt skulle vara lagt under honom. Ännu ser vi inte allt vara lagt under honom. 9Men Jesus, som för en liten tid gjordes ringare än änglarna, honom ser vi nu krönt med härlighet och ära därför att han led döden. Genom Guds nåd skulle han smaka döden i allas ställe. 10Ty när Gud, för vilken och genom vilken allting är till, skulle föra många söner till härlighet, måste han fullkomna honom genom lidanden, han som för dem till frälsning. 11Jesus som helgar och de som helgas är alla av en och samma släkt. Därför blygs han inte för att kalla dem bröder, 12då han säger: Jag skall förkunna ditt namn för mina bröder, mitt i församlingen skall jag lovsjunga dig. 13Han säger också: Jag skall förtrösta på honom, och vidare: Se, här är jag och barnen som Gud har gett mig. 14Eftersom nu barnen hade fått del av kött och blod, fick han på liknande sätt del av kött och blod, för att han genom sin död skulle göra den maktlös som hade döden i sitt våld, det vill säga djävulen, 15och befria alla dem som av fruktan för döden hade levt i slaveri hela sitt liv. 16Det är ju inte änglar utan Abrahams barn han tar sig an. 17Därför måste han i allt bli lik sina bröder för att bli en barmhärtig och trogen överstepräst inför Gud och sona folkets synder. 18Eftersom han själv har lidit och blivit frestad, kan han hjälpa dem som frestas. 3:1Därför, heliga bröder, ni som har fått del av en himmelsk kallelse, se på Jesus, den apostel och överstepräst som vi bekänner oss till. 2Han var betrodd av den som hade insatt honom, liksom Mose var betrodd i hela Guds hus. 3Men Jesus är värd mycket större ära än Mose, liksom byggmästaren är värd större heder än själva huset. 4Varje hus är byggt av någon, men Gud är den som har byggt allt. 5Mose var betrodd som tjänare i hela Guds hus för att vittna om det som senare skulle förkunnas. 6Men Kristus är betrodd som Son att råda över Guds hus, och hans hus är vi, när vi håller fast vid vår frimodighet och vårt hopp som vi berömmer oss av.

Större än profeterna.

Hebr. 1:1-3 1Sedan Gud i forna tider många gånger och på många sätt hade talat till fäderna genom profeterna, 2har han nu i den sista tiden talat till oss genom sin Son. Honom har han insatt till att ärva allting, och genom honom har han också skapat världen. 3Sonen utstrålar Guds härlighet och uppenbarar hans väsen och uppehåller allt genom sitt mäktiga ord. Och sedan han utfört en rening från synderna, sitter han nu på Majestätets högra sida i höjden.

Större än änglarna.

Hebr. 1:4-14 4Sonen är så mycket större än änglarna som det namn han har ärvt är förmer än deras. 5Till vilken av änglarna har Gud någonsin sagt: Du är min Son, jag har i dag fött dig? Eller: Jag skall vara hans Fader, och han skall vara min Son? 6Och när han låter den Förstfödde träda in i världen, säger han också: Alla Guds änglar skall tillbe honom. 7Om änglarna säger han: Han gör sina änglar till vindar och sina tjänare till eldslågor. 8Men om Sonen säger han: Gud, din tron står i evigheters evighet,och rättens spira är ditt rikes spira. 9 Du älskar rättfärdighet och hatar orättfärdighet. Därför, Gud, har din Gud smort dig med glädjens olja mer än dina medbröder. 10Och: Du, Herre, har i begynnelsen lagt jordens grund,och himlarna är dina händers verk. 11 De skall gå under, men du förblir. De skall alla nötas utsom en klädnad. 12 Som en mantel skall du rulla ihop dem,och som en klädnad skall de bytas ut. Men du är densamme, och dina år har inget slut. 13Till vilken av änglarna har han någonsin sagt: Sätt dig på min högra sida, tills jag har lagt dina fiender som en fotpall under dina fötter. 14Är inte änglarna andar i helig tjänst, utsända för att tjäna dem som skall ärva frälsningen?

Hebr. 2:5-18 5Det är inte under änglar han har lagt den kommande världen som vi talar om. 6På ett ställe har någon vittnat: Vad är en människa, eftersom du tänker på henne, eller en Människoson, eftersom du tar dig an honom? 7En liten tid gjorde du honom ringare än änglarna,och du krönte honom med härlighet och ära. 8Allt har du lagt under hans fötter. När han lade allt under honom, utelämnades inget, allt skulle vara lagt under honom. Ännu ser vi inte allt vara lagt under honom. 9Men Jesus, som för en liten tid gjordes ringare än änglarna, honom ser vi nu krönt med härlighet och ära därför att han led döden. Genom Guds nåd skulle han smaka döden i allas ställe. 10Ty när Gud, för vilken och genom vilken allting är till, skulle föra många söner till härlighet, måste han fullkomna honom genom lidanden, han som för dem till frälsning. 11Jesus som helgar och de som helgas är alla av en och samma släkt. Därför blygs han inte för att kalla dem bröder, 12då han säger: Jag skall förkunna ditt namn för mina bröder, mitt i församlingen skall jag lovsjunga dig. 13Han säger också: Jag skall förtrösta på honom, och vidare: Se, här är jag och barnen som Gud har gett mig. 14Eftersom nu barnen hade fått del av kött och blod, fick han på liknande sätt del av kött och blod, för att han genom sin död skulle göra den maktlös som hade döden i sitt våld, det vill säga djävulen, 15och befria alla dem som av fruktan för döden hade levt i slaveri hela sitt liv. 16Det är ju inte änglar utan Abrahams barn han tar sig an. 17Därför måste han i allt bli lik sina bröder för att bli en barmhärtig och trogen överstepräst inför Gud och sona folkets synder. 18Eftersom han själv har lidit och blivit frestad, kan han hjälpa dem som frestas.

Större än Mose.

Hebr. 3:1-6 1Därför, heliga bröder, ni som har fått del av en himmelsk kallelse, se på Jesus, den apostel och överstepräst som vi bekänner oss till. 2Han var betrodd av den som hade insatt honom, liksom Mose var betrodd i hela Guds hus. 3Men Jesus är värd mycket större ära än Mose, liksom byggmästaren är värd större heder än själva huset. 4Varje hus är byggt av någon, men Gud är den som har byggt allt. 5Mose var betrodd som tjänare i hela Guds hus för att vittna om det som senare skulle förkunnas. 6Men Kristus är betrodd som Son att råda över Guds hus, och hans hus är vi, när vi håller fast vid vår frimodighet och vårt hopp som vi berömmer oss av.

Större än Aron.

Hebr. 5 och 7

Hebr. 5:1 1En överstepräst utses alltid bland människor och blir insatt till att för människors räkning göra tjänst inför Gud och bära fram gåvor och offer för synder. 2Han kan behandla dem rätt som är okunniga och far vilse, eftersom han själv är svag 3och därför måste bära fram syndoffer både för folket och för sig själv. 4Ingen tar sig denna värdighet, utan till den blir man kallad av Gud, liksom Aron blev det. 5Och på samma sätt var det med Kristus. Han tog sig inte värdigheten som överstepräst, utan fick den av honom som sade: Du är min Son, jag har i dag fött dig. 6Han säger också på ett annat ställe: Du är präst för evigt, på samma sätt som Melkisedek. 7Medan han levde här i köttet, ropade han högt under tårar när han bad och åkallade den som kunde rädda honom från döden, och han blev bönhörd och tagen ur sin ångest. 8Fastän han var Son, lärde han sig lydnad genom sitt lidande. 9Och när han hade fullkomnats, blev han upphovet till evig frälsning för alla som lyder honom, 10och han blev av Gud kallad överstepräst, en sådan präst som Melkisedek. 11Om detta har vi mycket att säga som är svårt att förklara, eftersom ni har blivit så tröga att lyssna. 12Ty fast ni för länge sedan borde ha varit lärare, behöver ni någon som undervisar er igen i de första grunderna av Guds ord. Ni behöver mjölk, inte fast föda. 13Ingen som lever av mjölk är mogen för en undervisning om rättfärdighet. Han är ännu ett barn. 14Den fasta födan är till för vuxna, för dem som genom övning har fått sinnet skärpt till att skilja mellan gott och ont.

Hebr. 7:1 1Denne Melkisedek var konung i Salem och präst åt Gud, den Högste. Det var han som mötte Abraham, när denne kom tillbaka efter segern över kungarna, och Melkisedek välsignade honom. 2Och Abraham gav honom tionde av allt. Melkisedek betyder för det första ”rättfärdighetens konung”, vidare ”Salems konung”, det vill säga ”fridens konung”. 3Han står där utan far, utan mor och utan släktregister. Hans dagar har ingen början och hans liv har inget slut: han är lik Guds Son och förblir präst för evigt. 4Se, hur stor han är. Det var åt honom som Abraham, vår stamfader, gav tionde av sitt bästa byte. 5De av Levis söner som blir präster skall enligt lagen uppbära tionde av folket, alltså av sina bröder, fastän de härstammar från Abraham. 6Men Melkisedek, som inte var av deras släkt, uppbar tionde av Abraham och välsignade honom som ägde löftena. 7Ingen kan förneka att det är den som är ringare som välsignas av den som är förmer. 8I det ena fallet tar dödliga människor emot tionde, men i det andra fallet är det en som får vittnesbördet att han lever. 9Ja, genom Abraham har på ett sätt också Levi, som får tionde, själv gett tionde, 10ty som ofödd fanns han till i sin stamfaders kropp, när Melkisedek mötte denne. 11Om nu fullkomlighet kunde vinnas genom den levitiska prästtjänsten – och på den grunden hade folket fått lagen – varför måste då en annan präst träda fram, en som Melkisedek, en som inte sägs vara lik Aron? 12Ty om prästtjänsten ändras måste också lagen ändras. 13Den som detta sägs om hörde till en annan stam, och från den har ingen gjort tjänst vid altaret. 14Det är uppenbart att vår Herre har trätt fram ur Juda, men Mose har ingenting sagt om präster från denna stam. 15Ännu tydligare är det, när en annan präst lik Melkisedek uppstår. 16Han har inte blivit präst genom en lag som föreskriver jordisk härstamning, utan i kraft av ett oförstörbart liv. 17Han får nämligen det vittnesbördet: Du är präst för evigt på samma sätt som Melkisedek. 18Så upphävs ett tidigare bud, eftersom det var svagt och till ingen nytta. 19Lagen åstadkom ju inte något fullkomligt. Men ett bättre hopp har kommit, och genom det träder vi fram inför Gud. 20Detta skedde inte utan ed. De andra blev präster utan någon ed, 21men Jesus har blivit det genom en ed av den som sade till honom: Herren har svurit och skall inte ångra sig: Du är präst för evigt. 22Så är också det förbund som Jesus har gått i borgen för mycket bättre. 23De andra prästerna måste bli fler och fler, därför att döden hindrade dem att stå kvar i tjänst. 24Men eftersom Jesus lever för evigt, har han ett prästämbete som varar för evigt. 25Därför kan han också helt och fullt frälsa dem som genom honom kommer till Gud, ty han lever alltid för att mana gott för dem. 26En sådan överstepräst var det vi också behövde, en som är helig, oskyldig, obefläckad, skild från syndare och upphöjd över himlarna. 27Han måste inte som dessa överstepräster bära fram offer, en dag varje år, först för sina egna synder och sedan för folkets. Detta gjorde han en gång för alla, när han offrade sig själv. 28Ty lagen insätter svaga människor till överstepräster, men det ord som bekräftades med ed och kom senare än lagen insätter Sonen, som är fullkomlig för evigt.